Hej alla kanelmunkar och limepajer!

Ni minns väl Sara, Alma och Collies? Har kommer en fortsetning.

Sara har hittat två PlantSimmar, Body och Selma. Det har låvat att hjälpa Sara leta efter Alma.

"Vi har letat efter Alma i flera veckor nu. Vi kommer aldrig att hita henne!" sa Sara förtvivlat. "Jag kommer aldrig hita henne!" den sista meningen gick halft förlorad för Sara brast i gråt.

"Vi kommer vist att hita henne, det är lungt!" sa Selma. 

"N-nej, det gör vi aldrig...!" svarade Sara.

"Jo, då. Det gör vi själv klart." sa Boby. "Men vem är det där?"

"Det är nån himmla fräldralös unge." smiftar Sara fram.

"Men är hon inte lite lick Alma, men äldre?" Frågade Boby.

"Nej. Alma skulle aldrig kunna se ut så om det var hon."

Flickan som sprang förbi stanade när hon hade hört vad Sara sakt och närmade sig nu sakta. 

"Hej." sa Selma.

Men flickan förstog inte vad Selmad sa.

"H-h-hej." fick hon fram.

Samtigdit hade Boby sakt till Sara att hon skulle försöka sova. Sara hade motvilligt lakt sig.

Nästa morron vaknar Sara och tittar på ett av det få minena hon har kvar ifrån Alma.

En nalle med rosa drekt.

En liten söt nalle som Alma hade älskat.

Sara tittar på bilder från hella släkten. Och längs till höger finns en bild av Sara och Alma. Sara blir tårögd och sedan briter hon i gråt.

Fem år går. Sara burgar bli gammal.

Men hon har fortfarande förhopningar om att hitta Alma.

Förlåt om det blir kort men jag hinner inte mer nu!

Ha det gött nu!