"Nej, men är det inte pudeln och flågeln?" sa en tillsynes ung man (med ett hånande tonfall) till Tiff och Grimm.

"Japp, fläddermus. Jag ser att du har tappat mjölktänderna." kontrade Grimm.

"hörni." sa Tiffany. "Om ni ska bo här så kan vi inte hålla på såhär."

"Visst Pippin." 

"Men hörni, den lukten känner jag igen. Var är mäniskan?" sa vampyren.

"Det är inte mat Isaac. Det är den utvalda från människorna. Han heter Kevin Stirelhelm. Det är hans farfars mammas morfars farfars mormors pappa. som var den som startade det här jobbiga kriget." sa Grimm.

"Ja, juste. Men när han har valt sida, kan vi käka han då?"

"Ice!" sa det tillsynes ennu yngre kvinnan och knuffade till Isaac lätt. Grimm hade först inte lagt märke till henne. Men nu kom en kännsla som han inte kännt på väldigt länge. Han var kär.

"Okejokej... Men om vi skulle ta och hämtamaten... Jag menar Kevin, så kan vi få slut på allas väntan." sa Isaac.

"Dommaren är här."

En liten stund senare.

Jag tog god tid på sig att betrakta det nylända. Sedan sa han:

"Okej, det här blir bara konstigare. Vad är det nu om?"

"Du ska äntigen få veta varför du är här." sa en man (dommaren). För 684 år sedan, i en härgård, blev det ett gräll mellan varulavar, häxor, vampyrer och  älvor. Dom bråkande om villka som var starkats, smartast eller helt tängket bäst. Älvor och varulavar tog varandras parti och så med häxor och vampyrer med. Så det blev ovavgjort. Men, det hans en människa där inne. Din farfars mammas morfar morfars farfar pappa." Han tog en paus för att andas.

"Eh, va?" sa jag som var ganska förvirad.

"Men han kunnde inte välja." förtsate dommaren. "Då blev det övernatuliga vesenen arg och splitrades. Och så har det förtsat. Först nu har det kunnat se på varandra igen. Så, nu ska du välja sida."

"Men vad händer när jag har gjort det då?" Sa jag.

"Det vinnade paret, regerar över dom andra." sa han lungt.

"Vänta, så jag ska bestämma över flera generationer öde?"

"Ja, så kan man säga."

Det började klarna för mig.

Jag kom på att jag kanske kan utnytja tillfället.

"Så, jag väljer den som lyssnar och gör som jag säger." Sa jag. 

"Fan..." viskade Isaac. "viste att han skulle säga nåt sånt."

Ännu lite senar:

"Tiff, får jag berätta att jag är här för min flickvän?" sa jag?

"Jag är ledsen. Men nej. Det här här bara mellan oss." sa hon

"Men jag går väl till skolan och så?"

Tiffany bet sig lätt i läppen.

"Nej... vi kan inte reskera nåt."

"Men om jag träffar Maja här då? Ulv kan vara med mig!" försökte jag. "Jag lovar att inte säga nåt om det här till henne! Jag skulle tycka att du och Grimm skulle vara lite bättre en det andra..."

Tiff så plötslig mycket gladare ut.

"När jag tänker efter så... ja, det går jätte bra." Bara om du inte säger det här till Isaac eller Jess." Sa hon och fnitrade till.

"Visst!" sa jag och tog upp min mobil och sms:ade Maja att hon skulle komma till härgården.

tio minuter senare:

"Kevin! Jag har försökt nå dig i en dag!" sa Maja och gav mig en stor kram.

"Em, jag hade ingen täkning..." Ljög jag.

"Det är helt ockej."

Plötsligt så hon lite rädd ut.

"Varför är vi här?"sa hon och tittade sig omkring.

"Eh..." jag kom inte på nått. 

"Asså Kevin, vad är det med dig?" sa Maja. "Säg som det är nu. Du gillar inte mig, eller hur?"

"Jo! Men jag kan inte berätta vad det är.." sa jag

"Jag visste det, du är som dom andra!"

"Men!" Jag han inte mer en att börja meningen.

"Jag gör slut." sa hon. Nu märkte jag harr hon blev tår ögd.

"Nej Maja, du för står inte!" sa jag desperat. Men jag kunnde nästan lista ut svaret själv.

"Förklara då!" Nu hörde jag gråten i hennes hals. Jag viste nte vad jag skulle säga. 

"Jag kan inte..." sa jag.

Hon vände om och sprang iväg.

"Bra gjort, Kevin." sa jag till mig själv.

Jag satte mig på gräs mattan. Ulv kom  fram och satte sig brevid mig. Där satt vi i nästan tjugo minuter.

Sen det ringde till i min mobil. Jag tog upp den och såg att jag hade fått ett mms. Från Maja.

Hon hade glippt av håret.

 
Jag gick in i härgården. Jag mötte Tiff och bad henne att telepotera mig och Ulv till mitt rum. Hon gjorde det utan att fråga.
När jag väl var uppe satte jag mig på huk vid Ulv och så:

"Och nu, vad kan hända nu om jag bästämer?

Hej! Nu kommer en ny blogg historia. Ni får väl se vad den handlar om! (den kommer ut varje lördag kl  16:00)

"Det här är ett oacceptabelt betende!" Skrek fröken Mac Greey och smälde igen dörren till skolan.

"Perfekt." Tänkte jag. Vad ska jag säga till Maja nu då. Att jag blev ut slängd för ett litet bus. Eller två. Maja är min  filckvän och bor hos mig nu. Men hon var inte i skolan idag, för hon var sjuk. Magsjuk. Mamma och pappa är med Majas föräldrar. I Spanien. Men när jag skulle skicka smset, så såg jag ett svakt sken. Och det blev större. Plötsig var en ung kvinna framför mig. Men det var en konstig sak med henne. Hon hade vingar!

"Va i..." Men jag han inte mer. Kvinnar drog en snabb rörelse med handen, och så blev det vitt.

"AAH!" Plötslig var jag på marken igen. Det var en illamående känsla som kom krypande.

"Du måste följa med mig. Annars måste jag tvinga dig." sa hon.

"Men var... Ånej..."

Jag förstod nu var jag var. Vi var vid "Den gammla herrgården". Herrgården är uppe på en stor kulle. Nära Dödaträden.

"Men, varför är jag här?" frågade jag. 

"Det kan jag inte svara på här. Kom med nu!" Jag var som förtrollad av synen.  Så jag bara gick med.

Vi gick in i huset.

"Så nu när du är inne kan jag berätta varför... Grimm, inte varulvs formen nu!" Kvinnan tittade förskräkt mot en man. Eller nej, en varg. Nej, det var en varulv.

Mannen som verkade heta Grimm morrade hofult mot mig. Han tog några steg framåt.

"Grimm, sluta nu." Sa kvinnan och gjorde några hastiga rörelser med armen.

Han började skina och böjdes ihop. När han reste sig igen var han normal. Han var en normal mäniska!

"Så nu får jag inte skrämmas. Tiff, du har blivit så mesig." sa Girmm.

"Han är en mäniska. Han är Mäniskan." sa Tiff.

"Vänta, är det... Han? Jag trodde att han skulle vara lite... Större."

"Ej du, jag är faktiskt 15 år." Sa jag som inte alls var rädd.

"Tagga ner lillen. Om du tycker femton år är mycket. Vad säger du då om 463. Och ett halvt." Sa Grimm.

"Vänta, va? Haha, kul. Men du är väl typ... 25. Max 30." Jag fattade inget.

Men nu började Tiff bli lite orolig. 

"Han måste upp på rummet. Nu." sa hon. 

"Eh, va? Rummet?" Men mer han jag inte säga innan jag bara såg vitt. Sen var jag i ett litet rum.

"Okej, nu blev jag rädd." sa jag för mig själv. Men när jag sa det, var det som ett svakt raslande ljud kom närmare. Som klor måt kolv, och det var det. Em stor varg kom upp ifrån trappan.

"AH!" skrek jag och hoppade upp på sängen.

Men då kom det bländande ljuset tillbaka.

"Kevin, vad gör du uppe på sängen?" frågade Tiff. Hon såg glad ut av någon konstig anledning.

"Om du inte har lagt märke till det, så är det en varg bakom dig!" Skrek jag.

"Haha, det där är Ulv. Han kommer att vara med dig, hålla dig sällskap och försvara dig. Nu kommer bli bra vänner!" sa hon.

Jag klev ner från sängen.

"Men ska jag vara här, föralltid?" sa jag.

"Jag hoppas inte det. Ta had om Snufft, den lilla hamstern och Ulv nu!" 

Sedan lyfte hon från marken, och var borta.

Ulv kom fram och nosade på mig. Han var inte ett dugg agresiv. 

Jag gick ner för trappnan, som ledde till ennu en trappa. Och ytligare två. Men då var det stop. Det var ett litet rum utan något annat en trappan. Så jag gick upp igen. När jag väl var uppe så kollade jag klockan. Den var halv ett.

Så jag gick och la mig.

Ulv la sig nedanför sängen. Det var det sista jag minns. För sen somnade jag.

Och utan att jag viste det, kom två andra in på herrgårdens tomt.  Två andra övernatuliga.

Hoppas att det var en ockej första del! :3